Det är lätt så att det man företar sig utan Guds hjälp blir som en plums i vattnet även om man lyckats med någon bedrift eller i affärer. Det kan till och med handla om något gott man gör för andra. Blir det något som hjälper att hjälpa att hämta kraft från Gud och som söker Guds vilja till slut eller inte? Det är bra att göra gott självfallet och det behöver uppmuntras. Men är effekten av det man gör något som kan ta fart och göra att folk vill fortsätta att ta emot och ge vidare hjälp som även hjälper på längre sikt?

Vad beror det på att det blir så med allt vi håller på med? Jag menar att det liksom inte har en varande effekt allra oftast. Och även om det har det så blir det inte något som man tackar Gud för eller vill få att ära Guds Namn? Vi vill blir gudar fast Gud förutan. Det är inge bra plan även om det är väldigt vanligt förekommande att det blir så.

Vare sig vi söker ära från varandra och andra på ett direkt sätt så gör vi det ändå indirekt mycket oftare än vad vi anar eller vill medge. Men varför söker vi inte att ge Gud äran? Varför är vi så måna om att bli ärade av varandra och andra? Vi kanske blir ärade i några hundra eller till och med ett antal tusentals år men vi försvinner till slut ändå som i en dimma. Vad består och inte sjunker som en sten som plumsar i vattnet?

Edouard Askmo

Vill du veta mer om det här ämnet att behandla och presentera?